Jag reflekterar idag kring texten och frågan i boken Just idag; 365 tankar för sinnesro av Olle Carlsson (och mig).
Mitt livs stora framgång känner jag instinktivt är det faktum att jag inte gett upp de gånger allt känts överjävligt, hopplöst och för tungt att bära. De gånger jag rasat ihop, gråtit, tvivlat, förtvivlat, känt mig som ensammast, och kanske till och med som den mest misslyckade människan, i världen. Jag är så glad att jag inte gett upp och att livet blivit så mycket bättre med åren. Med åldern. Att livet känns så mycket lättare, mer lekfullt och glädjefullt ju äldre jag blir. Jag tror att det var i 25-årsåldern som livet liksom vände. Naturligtvis är en stor del av det födelsen av min underbara Sol. Kort därefter kom även Lune. Och livet blev viktigt och meningsfullt på ett annat sätt. Ett nytt sätt. Jag är så glad och tacksam att jag sket i omgivningens rädsla och oro för vad ett barn i så ung (?!) ålder skulle innebära. Att jag levde i en relation som alla omkring mig inte kände sig bekväma med. Att jag inte fullföljt alla mina studier (tog dock min fil kand i litteraturvetenskap under graviditeten, som på många sätt var den bästa deadline jag kunde få). Jag är så glad att jag skitit och skiter i mycket av vad folk tycker och tänker. När jag nu reflekterar över detta tror jag kanske att detta är min allra största framgång i livet. Kanske är det medfött. Min förmåga, som antingen är i mina gener eller inlärt eller både och, att fullkomligt skita i andras rädslor när det kommer till livsavgörande beslut. Jag säger inte att jag alltid lyckas men när jag väl gör det så är jag på rätt väg. För mig är det att vara lyckad och framgångsrik. Förutom tre fantastiska barn som jag fött (Sol, Lune och Levi) och en älskade extradotter på senare år (Saga) så är nog alltså det faktum att kunna skita i andra människors oro, tvivel, rädslor och fördomar min viktigaste framgång. Egentligen och mer vackert uttryckt handlar det ju om att följa hjärtat.
