Jag drar mig undan en liten stund, medan deltagarna på Livsstegens ledarkurs får jobba i par och intervjua varandra. De får ställa frågor som; vad vill du förändra i ditt liv? Vad fick dig att hitta hit? Hur är läget?
Jag befinner mig i Betlehemskyrkan i centrala Göteborg med avenyn ett stenkast bort. Byggnaden är av tegel och inom den döljer sig valv efter valv med musiksalar, mötesrum, trappor, café och en enorm kyrksal.
Jag går in där i salen en stund - jag är inte i kyrkor så ofta numera. Jag har i princip bott i kyrkan under närmare tio års tid och nu är jag sällan i kyrkan.
Jag känner gråten tränga fram och undrar varför? Har jag inte sovit inatt? Jag ska väl inte ha mens? Är det klimakteriet? Vad är det som gör ont? Egentligen. Det kan väl för fan inte vara kyrkorummet?
Jag sätter mig ner själv, tar fram mobilen och lägger ner den igen. Jag är helt själv här men Jesus tittar på mig från ett av sina hörn och han eller hon, Gud, finns överallt här inne.
Det är så tydligt här. Att människor har velat skapa en plats för Gud här. En plats för bön här. En plats för gråt och tacksamhet här och kanske är det just därför som gråten väller ut ur mig.
Eller så är det Jesu närvaro som letar sig in och ställer frågor som: Hur är läget, egentligen? Vad vill du dela med dig av?
-Kom, lätta ditt hjärta, slå dig ner. Du är hemma här. Hos mig. Och ingen kan det ifrån dig! Du är välkommen.
Jag hör rösten komma ur mig men den är hans. Så jag slår mig ner på det lilla utrymmet med heltäckningsmatta, strax nedanför Jesu uppenbarelse. Han som visar mig en lysande skrift med orden;
Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.
Jag förstår honom och jag litar på honom, det måste jag. Jesus hängde med sådana som jag. Med kvinnor. Med fallna. Med otrogna. Med ovälkomna. Jesus såg människor. Han sket i etiketter och finkultur, i alla fall inbillar jag mig det. Att Jesus är välkomnande, förlåtande och vidöppen. Så sjunger vi i våra sånger, ja inte det om att slita i finkulturen kanske men den sången skriver jag själv.
Där sitter jag alltså med gråten som väller fram i rummet och rakt mot Jesus i egen hög person. Strax utanför arbetar mina kursdeltagare och gör sina uppgifter så noga de bara kan. De ska sprida ordet vidare till andra men måste först berätta om sin egen sårbarhet, innan de ens försöker. Ledare som också är deltagare, deltagare som också är ledare. Ett vi av sårbarhet och maktlöshet kan omvandlas till en enorm styrka, det är det vi erfarit, det är det vi vill.
I ett annat rum sitter Olles, Peters och Lisas retreatdeltagare. Peter sjunger sina sånger och Lisa delar om teatern och Olle är bara med, för sin egen skull. Cityretreat i en kyrka full av oliktänkande som vill ha kärlek, medkänsla och Gud i sina liv. På expeditionen sitter alla de som jobbar i Betlehemskyrkan. Som arbetat hela helgen, som ger oss utrymme, som bär allt.
Församlingsföreståndare Robert som vanligt djupt försjunken i ett arbete men tar sig ändå tid att prata med alla. Fängelsepastor Martin som sprungit iväg för att kopiera stenciler åt mig. Musikerna som bjuder på kaffe, vaktisar som tar sig tid att prata och volontärerna som driver verksamheten framåt. Sköna Britta är ute i landet och möter människor men hennes ande och de andra medarbetarnas genomsyrar hela kyrkan. Någon behöver öppna dörren, visa vägen och bjuda in och det gör de alla.
Och i det här rummet får man gråta, annars är det ingen kyrka, tänker jag. Jag har inte känt mig så här trygg och välkommen på länge. Till en gemenskap. Till en församlingsgemenskap. Till ett rum med den villkorslösa kärleken i centrum av allt. Därför både gråter och skrattar jag nu. Vi behöver alla ett rum och en famn för alltings gränslösa kärlek och sorg.
