Sök
  • Fotiní Carlsson

Att leva tillsammans

Söndagens tema i kyrkan var ”Att leva tillsammans”. Finns det något svårare?


Utgångspunkten är denna Bibelberättelse:

Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?”. Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
Jag och min stjärnfamilj
Foto: Elisabeth Olsson

Min spontana reaktion: Jag hade blivit så grymt sårad om mina barn sa till mig så som Jesus gjorde! Undrar vad Maria tänkte. Men på ett djupare plan kan jag förstå Jesu krassa ord om de alltid så upphöjda och statusfyllda blodsbanden. Den heliga kärnfamiljen. Jag själv är uppvuxen i två radikalt olika familjekulturer.

Med min mamma, på Södermalm i Stockholm, växte jag upp i ett slags storfamilj en där kärnfamiljen och tvåsamheten starkt ifrågasattes. I själva verket var denna uppväxtmiljö väldigt Jesus-inspirerad men ändå var han fullständigt bannlyst ur den. En rörelse den materiella livsstilen ska ge vika för gemensam vardag och kamp och där alla som är med i den kampen är bröder, systrar och kamrater. Där man själv väljer sin familj istället för att fokusera på blodsband.


Min bonuspappa Palle, som funnit i mitt liv sedan jag var sex år, har aldrig gjort skillnad mellan mig och sina blodsbarn. Palle är dessutom den mest Jesuslika jag känner. Tvärateist men med en fast övertygelse - som nog skulle få den frommaste präst och diakon att blekna - om att alltid stå på den utsattas sida. Konkret kunde det innebära att vi barn under min uppväxt alltid var tvungna att hålla stenhårt på det fotbollslag som var sämst, svagast och mest uträknat... Vi var och är Hammarbyare såklart.


I min pappa Vassilis familj, i Grekland, handlade mycket om blodsbandens och släktnamnets överlevande. Inte konstigt för ett folk och en familj som genomgått så mycket fattigdom, tortyr, ockupation och korruption. Skilsmässor fanns inte heller på kartan under alla hundratals år som min släkt Katrios funnits på den vackraste av grekiska öar, Symi. Inte förrän min vackra, självständiga svenska mamma kom in i bilden.


Sen, när jag själv i vuxen ålder började gå i kyrkan och ta till mig av alla Bibelns berättelser, så minns jag att jag läste just den här texten. Veckans bibeltext. Och att jag identifierade mig så mycket med Jesus bild av en familj. Jag hade nämligen just mött så många - i andlighetens namn - som jag omedelbart kommit så nära.


I kyrkans sammanhang hade vi kunnat mötas i ett slags sårbarhet, ärlighet och värme jag sällan upplevt någon annanstans. Vi behövde verkligen varandra och ställde upp för varandra. Precis som en familj ska. Och än idag upplever jag att de människor jag mött i gudstjänsterna, i Livsstegens delningsgrupper, i andakterna, samlingarna, sångerna, cafet, sociala arbetet och livet i kyrkan har blivit som mina systrar och bröder. Min nya andliga familj.


Till dessa andliga familjemedlemmar räknar jag också alla muslimska, buddhistiska, tvivlande människor jag mött på djupet. Genom en gemensam tro på kärlek, respekt, medkänsla, solidaritet och kreativitet. Bön och arbete i olika former. Ett gemensamt ansvar. (Kyrotemat nästa söndag är just Samhällsansvar...).


Att leva tillsammans som systrar och bröder handlar nog - när allt kommer till kritan - om jämlika möten bortom ord och en hel del förnuft och logik. Om möten där vi öppnar upp för varandra, då vi släpper prestige och persona. När vi, som Jesus formulerar det, förverkligar Guds vilja med oss själva och våra liv.

235 visningar4 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla