Är den gyllene årstiden över nu?

Sommar. Så mycket förväntningar som läggs i det ordet, begreppet, årstiden. Så många saker som skjuts på, in i det sista, in i sommaren. Sommaren som ska vara gyllene. Kravlös, skön, oändlig, fullkomlig och framför allt avslappnad.

Jag tillbringar ofta den första delen av sommaren till att bråka, stressplanera och schemalägga egna aktiviteter och barnens olika planer hos andra föräldrar, vänner och släktingar. Därefter klandrar jag mig själv för i princip allt. Kroppen har tex oftast inte hängt med in i denna årstid då gardinerna dras upp i ett bländande solljus och kläderna ska av i samma takt. Då alla ska vara lyckliga, glada, mätta och belåtna från morgon till kväll.

Det bästa jag har gjort för mig själv och mina somrar var att sluta diska. Efter flera somrar av irritation, bitterhet och ständigt hukande in och ut ur diskmaskinen slutade jag plötsligt. Jag smög iväg i gräset efter middagarna, gick på toaletten väldigt länge, sprang och gjorde något annat helt enkelt – vad som helst – för att slippa fastna i diskträsket. Och det gjorde susen. Vet inte vem som tog hand om disken istället för mig men någon var det. Kanske barnen, maken, gästerna - eller Gud. Eller så gjorde jag disken trots allt, när det behövdes, men omedvetet och glömde bort slitet sekunden efteråt bara för att jag så tydligt övergett det självpåtagna (?!) och mycket ensamma ANSVARET för familjekaoset.

Hursomhelst. Den här sommaren var inget undantag. Det var så mycket jag inte hann. Så många dagar som blev bråkiga och jobbiga. Så mycket onödigt jag stoppat i mig som satt sina spår och en hel del utebliven träning. Men ändå. Sommar är sommar. Och bara begreppet Sommarlov rymmer så mycket njutning att det i efterhand kan vara härligt att bara ha varit med om den. Sommaren.

Nu hoppar jag

Trots att kanske ingen alls vill läsa, att jag är för gammal eller ung och att det är så ute (som någon nyligen sa) så börjar jag nu alltså att dela med mig av mina tankar - privata, politiska och existentiella - i en blogg.

Vem du än är. Välkommen till min blogg om förnuft och andlighet. Om vardagslivet i en mycket stor stjärnfamilj i på söder i Stockholm och flytten till en by i Roslagen. Om allt det existentiella arbetet med min man (en mycket fin och speciell präst!). Och om vårt gemensamma skrivande, föreläsande och grundade av bland annat mötesplatsen Kontempel och utbildningsverksamheten Livsstegen. Och inte minst om mina egna tankar kring skapande, feminism, samhälle, kultur, politik, existens och var andligheten kommer in i det hela.

Hoppas verkligen att vi ska få lära känna och inspirera varandra. Eller kanske bara fly verkligheten ihop för en stund. Kanske du också har någon blogg, podd, bok eller verksamhet som jag kan få ta del av?

Idag är också början på någonting extremt stort. Idag är dagen innan vår familjs minsting Levi börjar förskoleklassen i skolan här på landet. (Från att ha vuxit upp i ett pulserande SoFo till att bli en av invånarna i en liten bullerby vid namn Färjan!) Idag är början på ett mer existentiellt hållbart liv. Hoppas jag.

Varmt välkommen!