Vägen hem

Soligaste mars

när kriget rasar

Jag vill inte säga

att jag aldrig varit såhär lycklig

fastän det är sant

Jag är lycklig och hel

medan människor dör

blir sjuka

blir svartsjuka

dödar

Solen lyser över barn

på flykt

gassar över bergen

som några inte får ta sig över

kom inte hit

förrän jag vet vem du är

jag känner inte igen dig

är du

min syster

min bror

eller min mor

jag känner inte igen dig

medan solen lyser

barnbidraget har kommit

de unga hänger i baren

försöker smälta in

och se så gamla ut

som möjligt

killarna utanför

står på rad

spanar in storebror

med värsta sportbilen

som glänser

de dreglar

vill också sälja knark

solen lyser över södermalm

medan människor skjuter på varandra

är jag lyckligare än någonsin

får det vara så

får solen skina ändå

vad kan jag göra åt killarna

som tror att sportbilar är enda vägen hem?

Kvinnorna i mitt liv

Bloggen har stått tillbaka pga ekorrhjulet som snurrar på rejält efter pandemin till förmån för Kontempel.

Men på Internationella kvinnodagen idag den 8 mars vill jag passa på att hylla några av de kvinnor som inspirerat mig.

Vill du ge en slant till något utöver hjälp till Ukraina och med betoning på kvinnors inre hälsa så rekommenderar jag faktiskt du stöder Kontempels arbete. Tex så är vi på väg att starta en Livsstegsgrupp för våldsutsatta kvinnor, i samarbete med en kvinnojour i Stockholm.

Här kan du stödja oss som medlem, månadsgivare och volontär:

www.kontempel.se/stodoss

Kärleksgurun, systerdottern och guddottern Lila och jag.

Förutom alla fantastiska kvinnor i min familj, alla vänninor som betytt och betyder så mycket för mig. Pedagoger, kollegor, mentorer och inspiratörer som lett mig fram genom den snåriga djungel det är att vara kvinna i Sverige, Grekland och världen.

Förutom dem, som varit allra viktigast för mig och funnits i min närhet, så finns ju också en hel del kvinnor som lyckats inspirera mig utan att ens veta om det. Utan att ens veta om mig. Det är dessa kvinnor jag tänkte lista här och nu.

Kanske har du också några sådana oficiella systrar som backat dig andligt och existentiellt. Mellan några bokpärmar, på film eller i musikens narrativ? Här är mina:

10 kvinnor i mitt liv

1. MARIA FRÅN NASARET. Urmodern. The Heroine. Utan henne ingen mänsklig Gud.

2. MARILYNNE ROBINSON. Författare till bl.a. boken Lila, en av de bästa och starkaste kärlekshistorier jag läst. (Observera att jag läste den efter att jag mött mannen i mitt liv…). Men allt av Marilynne Robinson är riktigt bra.

3. ASTRID LINDGREN. Såklart. Alla barns skyddshelgon och försvarare. För Ronja, Pippi, Madicken, Lotta, Kajsa, Louis, Kerstin och Tjorven.

4. EDITH SÖDERGRAN. Tröst och spegel under de mörkaste timmarna. Då jag verkligen inte kände mig som någon röd ros, utan snarare en rutten frukt.

5. TRACY CHAPMAN. Starkare röst finns knappt. Frihet, styrka, mod, svärta och integritet i en enda röst.

6. WINONA RYDER. I indiefilmen Reality Bites, kultfilm för mig och ett par vänner på 90-talet. Hon spelar en smart, snäll, hårt arbetande feministisk, skitsnygg dokumentärfilmare. Vi pausade mitt i filmen och klippte mig kort, som hon!

7. BEYONCE KNOWLES-CARTER. Med filmen/albumet Lemonade (tack vare min extradotters expertis). För att den förnedrande livskris hon genomgick omskapades till bästa popalbumet och musikkortfilmen hittills, om en kvinna som bokstavligen reser sig ur askan.

8. FRIDA KAHLO. Som visar att konst är något större än perfektion och att ur mörkret kan det vackraste födas. För att jag älskar hennes skapelser och känner med hela hennes livshistoria. För vår postkoloniala blick på henne och att hon står pall.

9. OPRAH WINFREY. Inspiratör alla kategorier. Från gravt utsatt barn till världens främsta influencer.

10. SIMONE WEIL. Som bevisar att kvinna kan vara jude, kristen, ateist, anarkist, arbetare, borgarbracka, aktivist, filosof, teolog och poet på en och samma gång. Att kvinna kan vara människa. Även om hon då blir hånad, förminskad och bortglömd. Så glad för mina två bokcirklar kring hennes verk (en privat och en i Kontempel med start idag för exakt ett år sen) och den syster och forskare jag nyligen mötte i Göteborg som snart lyfter fram henne i ljuset. Och inte minst att min ett år yngre bror, som växte upp i Grekland, började läsa henne samtidigt som jag och att vi insåg det när vi möttes förra hösten och plockade fram våra respektive böcker ur ryggsäckarna. Skulle gärna gå med i eller starta ett Simone Weil-sällskap.

Ha en underbar dag och glöm inte att kampen fortstätter.

Välkommen också till min skrivkurs på torsdagar i Kontempel på Skeppsholmen eller online, alternativt till världens vackraste ö Symi i slutet av maj. Eller kom och ta en fika i Kontempels café bara.

Nu kan vi äntligen mötas och på söndagarna samtalar vi om hur vi kan bidra till fred och frid istället för att låta oron passivisera oss. Kom!

Att leva tillsammans

Söndagens tema i kyrkan var ”Att leva tillsammans”. Finns det något svårare?

Utgångspunkten är denna Bibelberättelse:

Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?”. Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

Foto: Elisabeth Olsson

Min spontana reaktion: Jag hade blivit så grymt sårad om mina barn sa till mig så som Jesus gjorde! Undrar vad Maria tänkte. Men på ett djupare plan kan jag förstå Jesu krassa ord om de alltid så upphöjda och statusfyllda blodsbanden. Den heliga kärnfamiljen. Jag själv är uppvuxen i två radikalt olika familjekulturer.

Med min mamma, på Södermalm i Stockholm, växte jag upp i ett slags storfamilj en där kärnfamiljen och tvåsamheten starkt ifrågasattes. I själva verket var denna uppväxtmiljö väldigt Jesus-inspirerad men ändå var han fullständigt bannlyst ur den. En rörelse den materiella livsstilen ska ge vika för gemensam vardag och kamp och där alla som är med i den kampen är bröder, systrar och kamrater. Där man själv väljer sin familj istället för att fokusera på blodsband.

Min bonuspappa Palle, som funnit i mitt liv sedan jag var sex år, har aldrig gjort skillnad mellan mig och sina blodsbarn. Palle är dessutom den mest Jesuslika jag känner. Tvärateist men med en fast övertygelse - som nog skulle få den frommaste präst och diakon att blekna - om att alltid stå på den utsattas sida. Konkret kunde det innebära att vi barn under min uppväxt alltid var tvungna att hålla stenhårt på det fotbollslag som var sämst, svagast och mest uträknat... Vi var och är Hammarbyare såklart.

I min pappa Vassilis familj, i Grekland, handlade mycket om blodsbandens och släktnamnets överlevande. Inte konstigt för ett folk och en familj som genomgått så mycket fattigdom, tortyr, ockupation och korruption. Skilsmässor fanns inte heller på kartan under alla hundratals år som min släkt Katrios funnits på den vackraste av grekiska öar, Symi. Inte förrän min vackra, självständiga svenska mamma kom in i bilden.

Sen, när jag själv i vuxen ålder började gå i kyrkan och ta till mig av alla Bibelns berättelser, så minns jag att jag läste just den här texten. Veckans bibeltext. Och att jag identifierade mig så mycket med Jesus bild av en familj. Jag hade nämligen just mött så många - i andlighetens namn - som jag omedelbart kommit så nära.

I kyrkans sammanhang hade vi kunnat mötas i ett slags sårbarhet, ärlighet och värme jag sällan upplevt någon annanstans. Vi behövde verkligen varandra och ställde upp för varandra. Precis som en familj ska. Och än idag upplever jag att de människor jag mött i gudstjänsterna, i Livsstegens delningsgrupper, i andakterna, samlingarna, sångerna, cafet, sociala arbetet och livet i kyrkan har blivit som mina systrar och bröder. Min nya andliga familj.

Till dessa andliga familjemedlemmar räknar jag också alla muslimska, buddhistiska, tvivlande människor jag mött på djupet. Genom en gemensam tro på kärlek, respekt, medkänsla, solidaritet och kreativitet. Bön och arbete i olika former. Ett gemensamt ansvar. (Kyrotemat nästa söndag är just Samhällsansvar...).

Att leva tillsammans som systrar och bröder handlar nog - när allt kommer till kritan - om jämlika möten bortom ord och en hel del förnuft och logik. Om möten där vi öppnar upp för varandra, då vi släpper prestige och persona. När vi, som Jesus formulerar det, förverkligar Guds vilja med oss själva och våra liv.