Freelance

Blogg

Senaste nytt

Sök
  • Fotiní Carlsson

Jag reflekterar idag kring texten och frågan i boken Just idag; 365 tankar för sinnesro av Olle Carlsson (och mig).


Mitt livs stora framgång känner jag instinktivt är det faktum att jag inte gett upp de gånger allt känts överjävligt, hopplöst och för tungt att bära. De gånger jag rasat ihop, gråtit, tvivlat, förtvivlat, känt mig som ensammast, och kanske till och med som den mest misslyckade människan, i världen. Jag är så glad att jag inte gett upp och att livet blivit så mycket bättre med åren. Med åldern. Att livet känns så mycket lättare, mer lekfullt och glädjefullt ju äldre jag blir. Jag tror att det var i 25-årsåldern som livet liksom vände. Naturligtvis är en stor del av det födelsen av min underbara Sol. Kort därefter kom även Lune. Och livet blev viktigt och meningsfullt på ett annat sätt. Ett nytt sätt. Jag är så glad och tacksam att jag sket i omgivningens rädsla och oro för vad ett barn i så ung (?!) ålder skulle innebära. Att jag levde i en relation som alla omkring mig inte kände sig bekväma med. Att jag inte fullföljt alla mina studier (tog dock min fil kand i litteraturvetenskap under graviditeten, som på många sätt var den bästa deadline jag kunde få). Jag är så glad att jag skitit och skiter i mycket av vad folk tycker och tänker. När jag nu reflekterar över detta tror jag kanske att detta är min allra största framgång i livet. Kanske är det medfött. Min förmåga, som antingen är i mina gener eller inlärt eller både och, att fullkomligt skita i andras rädslor när det kommer till livsavgörande beslut. Jag säger inte att jag alltid lyckas men när jag väl gör det så är jag på rätt väg. För mig är det att vara lyckad och framgångsrik. Förutom tre fantastiska barn som jag fött (Sol, Lune och Levi) och en älskade extradotter på senare år (Saga) så är nog alltså det faktum att kunna skita i andra människors oro, tvivel, rädslor och fördomar min viktigaste framgång. Egentligen och mer vackert uttryckt handlar det ju om att följa hjärtat.


0 visningar0 kommentarer
  • Fotiní Carlsson

Efter snart tre veckor och två kurser för Kontempel här på min ö Symi i Grekland är det strax dags att packa väskan.


Jag har som vanligt älskat att vara här där jag känner mig så hemma. Jag har älskat att visa människor den här vackra platsen och att stödja de hårt arbetande öborna. Jag har älskat att leda Livsstegen och inte minst vår nya skriv- och psykodramakurs. Deltagarna har varit underbara, programmet för dagarna har fungerat väl, solen har skinit, havet glittrat... och allt detta har gjort att vi orkat med ta itu med det i våra liv som gör så ont, eller är alldeles för ouppklarat; eller kanske till och med det som har blivit till trauman i våra liv.


Dessutom har veckan resulterat i en ambitiös skrivplan för min egen del. Jag kallar min nya rutin för "Ett år av skrivande" och ambitionen är följande:

  1. Se Kontempels morgonsamling varje dag och försöka skriva en lite längre kommentar där (eventuellt posta dagens text, fråga och mitt svar här på bloggen om jag orkar)

  2. Skriva minst en "Morgonsida" om dagen (fritt flödesskrivande det första jag gör på morgonen och sen slänger. Som en slasktratt för att rensa hjärnan, ett slags bön eller skrivmeditation)

  3. Skriva ner en scen ur mitt liv om dagen; kort eller lång spelar ingen roll

  4. Skicka en av dessa scener per mail varje söndag till en skrivande ny vän (samt läsa och kommentera hennes text)

  5. Hålla fler skrivkurser (höstens kurser ligger nu uppe på kontempel.se/kurser)

Bild: Porträtterad av min syster Virginia som bor på ön


0 visningar0 kommentarer
  • Fotiní Carlsson

Soligaste mars

när kriget rasar

Jag vill inte säga

att jag aldrig varit såhär lycklig

fastän det är sant

Jag är lycklig och hel

medan människor dör

blir sjuka

blir svartsjuka

dödar

Solen lyser över barn

på flykt

gassar över bergen

som några inte får ta sig över

kom inte hit

förrän jag vet vem du är

jag känner inte igen dig

är du

min syster

min bror

eller min mor

jag känner inte igen dig

medan solen lyser

barnbidraget har kommit

de unga hänger i baren

försöker smälta in

och se så gamla ut

som möjligt

killarna utanför

står på rad

spanar in storebror

med värsta sportbilen

som glänser

de dreglar

vill också sälja knark

solen lyser över södermalm

medan människor skjuter på varandra

är jag lyckligare än någonsin

får det vara så

får solen skina ändå

vad kan jag göra åt killarna

som tror att sportbilar är enda vägen hem?


0 visningar0 kommentarer

Tack för ditt meddelande!

Kontakt

Tack för ditt meddelande!